I Roslagen famn

I helgen har David och jag vandrat en del av Roslagsleden. Vi började med att ta en buss i riktning mot Åkersberga och hoppade av längs vägen och började färden mot Dommarudden, som är en friluftsgård med stugor och café. Just när vi passerade hade ett ungdomsband konsert, så vi stannade och lyssnade på en låt innan vi påbörjade den riktiga vandringen och styrde stegen mot skogen.

 
Ibland glömmer vi nog onekligen bort hur vacker svensk natur är och vilken otrolig rikedom vi har. Under vår vandring passerade vi genom ormbunkssnår och vildvuxet gräs, längs med traktorspår och grusstigar, över rötter och mossbetäckta stenar, förbi blåbärs- och lingonskog till djupa tallskogar och via slätter och ängar.

 
Vi levde enkelt. Sov i tält, lagade mat på spritkök och använde vad som fanns i naturen för att klara oss, varför inte en toarullshållare? För en helg är det otroligt skönt att leva lite spartanskt. Mobilen fick vara i flygplansläge för att spara batteri så det skulle klara hela helgen. Ingen dusch i närheten, utan lite raggardusch eller eventuellt bad för att fräscha till sig. Inte en spegel att se hur man ser ut, men det är ju inte heller någon annan som ska se hur man ser ut så vad spelar det för roll?  


Vi stötte inte på så många andra vandrare, men hejade glatt på de fåtal som mötte oss. Vi låtsades vara superrutinerade och kände oss rätt coola med vår vandringsutrustning. Jag var dessutom rätt nöjd över att jag lyckades vara lite chic även ute i naturen med matchande skor och klocka. Sen att vi inte är ett dugg rutinerade erkänner vi såklart inte (David är visserligen lite mer än mig). Bakom vår image så skavde ryggsäcken massor och vart enda steg kändes som en mil i sig mot slutet. Jag klagade redan efter två timmars vandring. David däremot hade det klämkäcka leende på hela tiden och förklarade att han visst inte hade ont och det här var väl inte så farligt. Jag tror bestämt att  han ljög och bara ville verka superstark. Jag var lika delar imponerad som irriterad på honom. Vi lyckades i alla fall ta oss igenom vår planerade första dagsetapp och kom fram till Wira Bruk.


Wira Bruk är en liten bruksort som förr i tiden bidrog till Sveriges vapenindustri. Det i säg är ju inte så imponerande, men det lilla bruket var väldigt mysigt i dag och väl värt ett besök om man har vägarna förbi. Vi lyckades dock inte hinna i tid, så vårt planerade kaffeintag fick vänta då Kaffestugan stängt för dagen. Små röda timmerhus kantat med pelargoner i mängder.  En typisk idyll. Vid bruket fanns också en konstsmidesateljé man kunde besöka.

 
Vi traskade vidare. Plockade lite bär och åt soppa. En del maträtter är ju helt klart att föredra när man är i naturen. Soppa är en sån. Gott och värmande. De klumpiga makaronerna med tomatsås inte alls lika goda.
Men det spelar inte så mycket roll när man är trott och hungrig.


På kvällen hade vi lördagsmys a lá naturen. Eller ja, kanske inte så mycket a lá naturen. Popcorn och cola. Av en slump lyckades vi ha valt en passade cola - att delas på i Roslagen. Popcornen gick ypperligt bra att poppa på spritköket och avnjöts under ett parti av spelet När då då? Detta är ett av våra gemensamma favoritspel. Superkul och passar för alla oavsett ålder (kanske inte för de minsta, men definitivt för de äldsta). Det går ut på att gissa rätt årtal till en viss händelse. En av oss är bättre på de historiska händelserna och en av oss de kulturella, kan ni gissa vem som är vad? 

Två nätter i tält och 4 mils vandring avklarat och kan därmed checkas av från sommarlistan.
David och jag är fortfarande sams vilket typ är en bonus eftersom jag inte alltid är på mitt bästa humör under ansträngande fysiska aktiviteter. Kanske dock beror på att vi mest haft stunder av skratt, mys och intressanta samtal. Helt enkelt en riktigt toppen helg, med eventuella skavsår som följd.  
När vi väl kom hem var det första vi gjorde att tvätta av fötterna och beställa en kebeb. Så värt det!