MENY
I kigali har de numrerat sina gator. För mig med någorlunda bra sifferminne har det varit skönt. Då har jag kunnat kolla på kartan och skapat en nummer-sekvens för att komma ihåg var jag ska gå. Detta har varit väldigt hjälpsamt, eftersom att då har jag inte behövt stannat i varje vägskäl för att ta upp och kolla på kartan och då direkt visa att jag egentligen är en totalt vilse turist.
Jag måste ändå ge Kigali lite creed, för busstationen här i staden är den enda busstationen i Östafrika jag har varit på och inte blivit påhoppad med förfrågningar om var jag ska och vad alla kan sälja mig etc. Jag gick från bussen till taxin och ingen brydde sig. Amzaing! En ny afrika-upplevelse för mig! Man ska verkligen inte dra förhastade slutsatser om att allt är lika överallt i Afrika.
Dock har jag nu i dagarna tre blivit utstirrad på gatorna (och då kan jag säga att jag inte är den enda vita personen i Kigali, så jag förstår verkligen inte varför det är så intressant att stirra). Kan inte heller längre räkna hur många gånger jag blivit kallad mzungu (vit människa) av främmande människor som möter mig på gatan. Är också urless på alla som ska säga "Hi" just till mig, men ingen av de andra 20 personerna de möter på samma gata. Det är väl ett svenskt-syndrom kanske, det där med att vilja vara osynlig på gatorna man tar sig fram. Jag kan bara helt enkelt inte förstå varför det är så intressant med vita människor, som om det skulle vara mer speciellt än alla andra. Det kanske skulle behövas något integrerings-projekt här också, så att vi alla till slut inser att vi är lika allihopa.
Kigali är enligt mig en promenad-stad, i alla fall om det inte vore för att den ligger på flera kullar och alla gator är därför upp och ner. Bra naturlig backträning kan man väl säga. Kigali är däremot inte så jättestort, så det är möjligt att ta sig till de flesta ställen till fots utan att behöva spendera en hel dag gåendes. När jag var i Tanzania för två veckor sedan satt vi något otroligt mycket i bilen, så nu har det varit skönt att kunnat röra sig fritt.
Jag måste ändå ge Kigali lite creed, för busstationen här i staden är den enda busstationen i Östafrika jag har varit på och inte blivit påhoppad med förfrågningar om var jag ska och vad alla kan sälja mig etc. Jag gick från bussen till taxin och ingen brydde sig. Amzaing! En ny afrika-upplevelse för mig! Man ska verkligen inte dra förhastade slutsatser om att allt är lika överallt i Afrika.
Dock har jag nu i dagarna tre blivit utstirrad på gatorna (och då kan jag säga att jag inte är den enda vita personen i Kigali, så jag förstår verkligen inte varför det är så intressant att stirra). Kan inte heller längre räkna hur många gånger jag blivit kallad mzungu (vit människa) av främmande människor som möter mig på gatan. Är också urless på alla som ska säga "Hi" just till mig, men ingen av de andra 20 personerna de möter på samma gata. Det är väl ett svenskt-syndrom kanske, det där med att vilja vara osynlig på gatorna man tar sig fram. Jag kan bara helt enkelt inte förstå varför det är så intressant med vita människor, som om det skulle vara mer speciellt än alla andra. Det kanske skulle behövas något integrerings-projekt här också, så att vi alla till slut inser att vi är lika allihopa.
Kigali är enligt mig en promenad-stad, i alla fall om det inte vore för att den ligger på flera kullar och alla gator är därför upp och ner. Bra naturlig backträning kan man väl säga. Kigali är däremot inte så jättestort, så det är möjligt att ta sig till de flesta ställen till fots utan att behöva spendera en hel dag gåendes. När jag var i Tanzania för två veckor sedan satt vi något otroligt mycket i bilen, så nu har det varit skönt att kunnat röra sig fritt.
0