Även om jag har upplevt en helt fantastisk stad den senaste veckan så här den en fruktansvärd historia. 

Det är inte alltid det lättaste att mötas av en sån historia, men ändock så viktigt att inte blunda för den. 

Året 1994. Jag hade precis fyllt ett år. På andra sidan jordklotet fanns det också barn som hade fyllt ett år, men vissa av dessa barn skulle aldrig få leva för att uppleva sin två-års dag. 

I April inleddes det som kom att bli ett folkmord, med tanken att vara en etnisk rensning av en av de folkgrupper som lever i Rwanda, som ledde till att över 900 000 människor förlorade sina liv. 

I Kigali finns det i dag en minnesplats och museum. Om man inte är rädd för att gråta bland folk, och inte tar allt för illa vid sig är det verkligen värt att besöka. I museet finns en väldigt intressant dokumentation om vad som hände under de ungefär hundra dagarna. Många av scenerna är riktigt otäcka och jag kan inte annat än undra hur sådan ondska och brutalitet kan finnas bland människor som borde leva i samförstånd och älska varandra.
Hur kan ordens makt driva folk till sådant hat? 

Längs med begravningsplatsen för 250 000 av de människor som slutligen fick en värdig begravning och en sista viloplats går en mur där människors namn är ingraverade. Jag läser dem; John, Paul, Eugene, Francoise, Innocent. Innocent (på svenska=oskylidig). Det griper tag. Nästan sådär så det gör lite ont i hjärtat. Det blir så extremt talande. Innocent ligger här i marken,. Jag vet inte hur gammal hon blev, jag vet inte om hon har familj kvar i livet och jag vet inte hur hon dog. Men jag vet att hon dog oskyldig. Oskyldig enbart med domen från någon annan att hon skulle dö för att hon var av "fel" folkgrupp, eller att hon stod upp för "fel" folkgrupp. Ytterligare ett oskyldigt liv taget. 

Efter besöket är det svårt att hämta in den vardag som är idag. På promenaden tillbaka till hotellet ser jag de människor jag passerar med vetskapen om att alla här är berörda. Alla har en historia.
Vare sig de är över 23 år eller under. De är påverkade. 

Själv går jag där med min trygga och kärleksfulla uppväxt i ryggen. Jag kan nog aldrig föreställa mig. Men just därför är det så viktigt att inte blunda för andras lidande. Att även jag kan få ta del av den historian.