Storyn bakom att jag hamnade på 22 kvm delat på två är; att för knappt ett och ett halvt år sedan flyttade jag tillbaka till Sverige efter att ha bott utomlands ett tag. Det fanns då tre alternativ till boenden: 

1. Flytta tillbaka hem till mamma och pappa. 
Nog för att jag älskar mina föräldrar väldigt mycket och har ett stort utbyte av dem (jag hälsar på dem väldigt ofta), men att flytta tillbaka hem är ingen hit! 
Så som självständig 22 åring var inte det första jag ropade: "Mamma, pappa I'm moving home!" Nope! Har kommit fram till att den perfekta längden på delat boende med dem är en helg, alternativt en vecka på sommaren - oh så trevligt vi har det då! 

2. Skaffa en egen lägenhet
Det är ju drömmen alltså! Gärna ett eget slott om det hade varit möjligt! 
Men så var det ju det där med att när jag kom tillbaka till Sverige så skulle det ju vara som arbetslös och det är ju inte heller en hit med tanke på priserna på bostäder i Sverige idag. Så det förslaget kunde jag ganska direkt stryka. 

3. Flytta ihop i min pojkväns studentetta på....*trumpetfanfar* 22 kvm.
Jag tror ni redan innan förklaringen kommer kan lista ut att detta var precis det jag gjorde. 
Jag flyttade in med mitt pick och pack med orden "jag tror detta kommer funka i tre månader och sen måste vi ha hittat en större lägenhet". Efter ett år och fem månader är vi fortfarande kvar och har lärt oss mycket om vad compact living innebär. 


Efter ungefär en månad av att ha bott tillsammans så uppstod frågan "hur ska mitt kaos få plats i ditt kaos?"
Jag blev frustrerad över att inte förstå Davids kaos, och han kunde då undra hur jag kunde störa mig på hans kaos när jag själv var så kaosig (jag lovar att vi inte bor på en skrottipp även om det kanske låter så nu). 
Men mitt i det hela frustrerande cirkuslivet av att flytta ihop tillsammans kunde vi skratta. David var väldigt mån om att även om det var hans lägenhet så skulle den kännas som min. Jag förstod ganska snabbt att den nog inte skulle göra det, i alla fall inte helt och hållet. Den skulle kännas som vår och det kändes fint. 

Jag tror att det är ett av de bästa tipsen jag kan ge om att bo tillsammans på liten yta. Jag har lärt mig att jag inte kan förvänta mig att göra precis som jag vill. Det handlar om att kompromissa. Att inse att man inte är enväldig härskare över lägenheten utan att vi är två. Att jag som inredningsintresserad inte kan slänga ut David saker för att jag inte tycker att de passar in i min stil. Och att David som är aningen oograniserad inte kan låta hans saker ta onödigt mycket plats bara för att han inte vet var han ska lägga det annars och då sprider ut det i värsta oordningen över hela lägenheten.

När kaoset mer eller mindre blev förståligt för oss så lärde man sig att uppskatta den andres kaos - eller som David uttryckte det: "Jag gjorde det beboeligt, du gjorde det till ett hem".