En dag under semestern tog vi oss bort till Skuleberget och den något yngre skaran i familjen passade på att få lite träning och vandrade upp för berg. Till en början var det bara skog, skog och skog i en lutning på vad i mina ögon såg ut och i mina vader kändes som 73,5 grader (noga uträknat med hjälp av matematiska David och min underarm - för er som vill visualisera den väldigt korrekta uträkningen är det bara att själv sträka upp armen i 73,5 graders lutning och sedan fråga valfri matematiker vilken lutning det är). 

Men så småningom befann vi oss i höjd med grantopparna och skymtade havet i fjärran. Ju högre upp vi kom desto vackrare blev utsikten och de där första lutningarna upplevdes helt plötsligt inte så betungande. Naturen är ju helt fantastisk och det är inte förrän man är där som man inser hur mycket man uppskattar den. Jag har nu mera satt upp på min att-göra-lista att njuta mer av naturen till vardags!