För tre år sedan åkte jag till Tanzania på en praktik och blev placerad tillsammans med min numera härliga vän Victoria. Men då vi skulle åka hade vi enbart träffats en gång innan och kände inte alls varandra. Och det är ju ett äventyr i sig. Tur för oss sa det klick ganska med en gång och vi fungerade superbra ihop,
men nog fick vi lära oss om varandras skillnader också.

Det började redan första kvällen, precis när vi hade landat i Dar es Salaam och skulle övernatta på ett hotell innan avfärd vidare till staden vi skulle bo i. Victoria och jag spelade då in som en ljuddagbok och så här tre år senare är det väldigt roligt att lyssna på. 

Ett utdrag:
Konversationen inledds med att Victoria berättar att hon har haft en packningsolycka och har numera hudkräm överallt i sin väska.

V: I övrigt kan man ju säga att Isabelles packning ser ju lite mer organiserad ut än min packning.
 I: Å andra sidan hade jag lite problem att få igen väskan innan jag åkte också. Så det kommer bli ett äventyr imorgonbitti när vi ska vidare om det kommer gå. Jag har ju verkligen en otroligt strukturerad millimeter-för-millimeter/allting-ska-få-plats-på-sitt-ställe-packning.

Jag har alltid fått mycket cred för att jag är bra på att packa och min lillasyster har anlitat mig många gånger inför utlandsresor för att hon ska lyckas få ihop sin väska. Så man kan nästan säga att jag är en mästare på att packa. Victoria var ju då inte riktigt likadan och det visade sig att kaoset inte bara fanns i hennes väska. Utan detta underbara kaos följde med till rummet vi senare bodde i, planeringen vi skulle göra och alla de äventyr vi fick uppleva. 

Från min tid med Victoria fick jag verkligen lära mig att uppskatta det positiva i kaos, och jag tror att David har Victoria att tacka för att jag numera står ut med det kaos som infinner sig i vår lilla lägenhet.